Anders Karitz Stiftelse har till ändamål att främja filosofisk forskning, gärna sådan som anknyter till andra vetenskaper, och betydelsefullt populärvetenskapligt författarskap.

Följande principer anges i stadgarna:

• Det är stiftarens önskan att genom stiftelsens medel särskilt sådan filosofisk forskning främjas, som står i direkt relation till någon specialvetenskap eller några specialvetenskaper, i synnerhet om dylik forskning samtidigt röjer vid överblick eller syftning.
• I lika hög grad önskar stiftaren se att stiftelsen främjar populärvetenskapligt författarskap, som syftar till att framlägga resultat av filosofiskt tänkande å ena sida över sådana kulturyttringar som vetenskapen, skönlitteraturen och världsfredstanken, å andra sidan över naturen och naturforskningen – allt helst i den anda som varit ledande i stiftarens tankesätt och kommit till uttryck i hans arbeten, till vilka hänvisas.
• Enligt stiftarens önskan må understöd ytterligare kunna utgå till forskare, som gett prov på nya uppslag och nya forskningsgrepp, men jämväl till sådana kvalificerade forskare som av skilda anledningar, exempelvis oppositionell inställning till rådande vetenskaplig åskådning, akademisk orättvisa och dylikt, mött svårigheter på sin forskarbana, kommit att sakna understöd från annat håll o. s. v.
• Anslag får endast utgå till svenska medborgare, dock undantagsvis även till utländsk medborgare som sysslar med stiftarens åskådning och arbeten.

Om Anders Karitz

Anders Karitz (1881–1961) disputerade 1913 i filosofi vid Lunds universitet och utsågs 1933 till professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Utnämningen föregicks av en lång och hätsk akademisk strid, som väckte sådan uppmärksamhet att den blev omskriven i rikspressen.

Karitz ägnade sin tidiga forskning åt Thomas Thorild, och grundlade den moderna Thorildsforskningen. Senare kom han att intressera sig för växelverkan mellan filosofin och fackvetenskaperna, och i sin lära om själsliga grundfunktioner, ville han ge en fördjupad bild av vetenskapernas ömsesidiga relationer till varandra. Han menade också att vetenskapsteori är en viktig uppgift för filosofin, och kan i detta sägas ha varit före sin tid.

Karitz tog också initiativ till Föreningen för filosofi och specialvetenskap, för att stärka samarbetet mellan samtliga fakulteter, eftersom Filosofiska föreningen, som dominerades av den så kallade Uppsalafilosofin, inte ville ta upp problem i gränsområdena mellan filosofi och fackvetenskap. Föreningen är fortfarande livaktig, med ett antal sammankomster årligen.